Efter en smidig resa ner, bara 5 minuter sen (med ett loktåg vars restaurangvagn som såg ut att vara upphittat i Sovjet någon gång på 50-talet) kom vi till Stockholm. Eftersom det tydligt i papperna stod att man inte fick ta med sig några väskor eller tekniska prylar så skulle vi låsa in våra väskor på stationen. Men inga skåp fungerade... Plan-B, har vi någon sån? Nej. Efter att ha frågat en kille inne i en butik berättar han att det visst ska finnas skåp och tack och lov hittar vi dom. En sista koll nu innan vi låser, har vi alla blanketter (pass, blanket 156 och 157, ett kuvert, resebeskrivning, ett brev som säger att vi är välkomna till RIT, personbevis, betalningskvitto, proof of funds, ett foto på 156:an)? Japp, allt är med!
Buss 69 tar oss ut till Ambassaden där vi möts av en ganska lång kö med människor. Vi ställer oss längst bak och efter 10 minuter i kön inser vi att det här kommer att ta tid. Efter en timme i denna kö, ute i -10 grader börjar det bli kyligt på riktigt (va fan är det här?). Hade någon sagt åt oss då att "ni kommer att så här en timme till" hade vi förmodligen gått därifrån. Men vi stod kvar, tittandes på människor som försökte tränga sig i kön ("ja men jag har ju en son som bor i usa jag kanske kommer in.") som får beskedet att det är bara att snällt ställa sig i kön. Vi småler, för nu står vi långt fram. Snart är det vår tur. "We are so sorry but it's full up there so we are not going to let anyone else in until there are people coming out." Efter 2 timmar ute i kylan får vi äntligen komma in, händerna är stelfrusna och har svårt att hålla i saker och fötterna känns deformerade när vi går, men nu ska vi få komma in, värme!
Väl inne får vi vänta i ytterligare 1 timmer eller mer, men det bekom oss inte så mycket, nu var vi ju inne i alla fall. När vi blev lite varma började vi dock känna hungern skrika i magen. Vi satt och fantiserade om en grillad stek med lite örtsmör ovanpå som rinner ner (inte helt oväntat blev det stek till lunch när vi var klara, så gott!). "Jennie Marie Berglund window D please". Så nu var det dags. Jag går fram till luckan och han frågar saker som vad vi ska göra i usa och på universitet. Jag är så nervös så jag svarar osammanhängade och måste till och med fråga om han har fått svar på sina frågor. Det har han. Lite blippandes på datorn, skämt om Las Vegas, lämnande av fingeravtryck och sen var det klart. Max tre minuter tog det. Tre minuter! Så enkelt var det. Visum i 10 år fixat. Tack och bock. Nu var det Maggans tur, jag skickar henne till luckan med orden "vi ska göra intervjuer där borta och inte använda utrustningen". Okej svarar hon och går. Han börjar med att säga till henne "So your friend told me you are going to Las Vegas and spend all your money". Efter en sekund inser Maggan att han skojar och ler lite, berättar om vad vi ska göra där borta, lämnar sina fingeravtryck och sen är det klart... Fixat!
I chock över att det var över så fort, åker vi in till stan, hämtar ut väskorna, går vrålhungriga till första bästa ställe och äter en stek. Vi hinner kika en snabbis på stan sen var det dags att gå till tåget.
Klockan 22 sover jag som en stock, helt slut efter tidig morgon, mycket anspänningar och mycket nervositet genom dagen. Men nu har vi det, visumet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar